Relativistisk rapsodiThanks: Jyväskylä Universitet, Karleby Universitetscenter Chydenius, POB 567, 67101-Karleby, Finland. Email: borgbros@netti.fi

Sammanfattning.

Föreliggande essä behandlar den Speciella Relativitetsteorin med historiska kommentarer, samt diverse försök att modifiera teorin. Trots mer än hundra år på nacken finns det inget som tyder på att Relativitetsteorin kommer att ersättas inom nära framtid med någon bättre lokal teori för rumtiden.

Del I Den speciella relativitetsteorin

1. Inledning

Den speciella (SR) och allmänna relativitetsteorin (ART) utgör två av den modärna fysikens grundpelare jämsides med kvantmekaniken. Relativitetsteorins ställning är - för att följa den inslagna metaforiska linjen - till den grad grundmurad att man kanske sällan ägnar den någon större uppmärksamhet. Förvisso finns det en och annan som t ex hoppas kunna påvisa att Lorentz-symmetrin inte gäller till hundra procent. SR utgör en så integrerad del av de ’’kovarianta’’ och eleganta fältteoriformalismerna att den kanske själv nästan hamnat ur sikte. Emellertid, den revolution som Einstein startade i fysiken är långt från över. Rummets och tidens problematik kommer att fascinera människan så länge hon är kapabel att tänka. I denna essä som kretsar kring SR kommer vi att använda metrikkonventionen $(+---)$ för Minkowski-metriken $g_{\mu\nu}$.

2. Symmetri I

Relativitetsteorin formulerades (principiellt) som ett svar på diskrepansen som hade uppkommit mellan Newtons mekanik och Maxwells elektrodynamik. Klassisk mekanik omfattade ’Galileis relativitetsprincip’ som för två inertiala referensystem i relativ translatorisk rörelse postulerar transformationen (1D-fallet)

(1) $$x^{\star} = x-vt$$

(2) $$t^{\star} = t$$

Detta är vad det ’praktiska förnuftet’ mer eller mindre föreskriver. Fig.1 ger en geometrisk beskrivning av transformationen (1). Måttlinjen (Eichkurve) EE^⋆ som träffar tidsaxlarna i punkterna E och E^⋆ är införd för att vi skall få $t=t^{\star}$. Nämligen, för att erhålla de fysikaliska koordinatvärdena ($t$, $t^{\star}$) på axlarna $t$ och $t^{\star}$ skall vi dela med avståndena OE respektive OE^⋆: $t$ = OT:OE; $t^{\star}$ = OT^⋆:OE^⋆.

Figur 1. Galilei-transformationen

Einstein insåg att Galilei-transformationen (1, 2) är inkonsistent med kravet på att ekvationen för ljusets utbredning (vi sätter härefter ljushastigheten i vakuum $c$ = 1)

(3) $$t^{2}-x^{2}=0$$

är invariant för inertialsystem och att den kräver en symmetrisk behandling av tiden och rummet i motsats till (1, 2) och Fig.1. I Fig.2 visas en symmetriserad transformation för $x$ och $t$.

Figur 2. Lorentz-transformationen

Den streckade diagonalen är en del av ljuskonen (3) och parabeln är en del av den nya måttlinjen

(4) $$t^{2}-x^{2}=1.$$

Den konventionella presentationen av den nya symmetriska transformationen brukar skrivas

(5) $$x^{\star} = \gamma(v)(x-vt)$$

(6) $$t^{\star} = \gamma(v)(t-vx)$$

(7) $$\gamma(v) = \frac{1}{\sqrt{1-v^{2}}}.$$

Uttrycket för gamma-faktorn följer från invarianskravet och leder till Ekv.(4) för måttlinjen. Man kan också bestämma $\gamma$-faktorn genom att transformera tillbaka till ($x$, $t$)-systemet som använder samma ekvationer (5)-(6) men med hastigheten $-v$. Transformationsformlerna följer också genom att observera att (4) kan parametriseras med hjälp av de hyperboliska funktionerna,

(8) $$t = \cosh(\phi_{o})$$

(9) $$x = \sinh(\phi_{0})$$

En transformation (5, 6) motsvaras då av en ’rotation’

$$\phi_{0}\rightarrow\phi_{0}-\phi\quad\Rightarrow$$

$$x^{\star}=\sinh(\phi_{0}-\phi)=\cosh(\phi)\left(\sinh(\phi_{0})-\tanh(\phi)\cosh(\phi_{0})\right)$$

$$=\gamma(x-vt).$$

Från uttrycket $v=\tanh(\phi)$ för hastigheten kan man enkelt härleda den relativistiska formen för additionsteoremet av hastigheter

(10) $$u\oplus v=\frac{u+v}{1+uv}.$$

Den geometriska tolkningen ovan går tillbaka på Hermann Minkwoski och har populariserats bl a av Max Born och Rolf Nevanlinna. Minkowskis geometrisering (1908) var ett avgörande steg som sedan gjorde det möjligt för att Einstein att utveckla den allmänna relativitetsteorin.

3. Egentid och gauge-teori

I Minkowski-rum beräknas ett objekts ’egentid’ $\tau$ genom ekvationen

(11) $$\tau=\int_{\Gamma}\sqrt{1-v^{2}}\,dt,$$

där $\Gamma$ betecknar dess bana i rumtiden. Givet en bana så är motsvarande förlopp av egentid en invariant storhet. Egentiden mellan två punkter A och B beror av vilken bana man följer vilket leder till den sk ’tvilling-paradoxen’. Beträffande ’tvilling-paradoxen’ (eller ’klockparadoxen’, ’Uhren-paradoxon’) har jag faktiskt för många år sedan träffat på en matematiker som vid kaffebordet ihärdigt argumenterade för att dess ’lösning’ kräver ART och ett beaktande av gravitationen. Som synes är ’paradoxen’ dock en direkt följd av vägberoendet av integralen (11). Man kan här uppfatta en analogi till mått-teorier (gauge theories). Faktiskt är det möjligt att använda just egentiden och dess vägberoende som ett sätt att belysa relativitetsteorins innebörd i analogi med dubbelspaltexperimentet i kvantmekaniken. Härifrån kan man då direkt gå vidare till den allmänna relativitetsteorin (ART) och förklara att den modifierar SR genom att mass-energi också påverkar egentiden. Själva begreppet egentid är tämligen enkelt att definiera populärt som den tid som en ideal medföljande klocka skulle ange.

Från (11) ser vi att maximal egen-tid mellan två punkter A och B i rumtid motsvarar en bana med långsammast möjliga förlopp ($v$ = 0). Om vi tänker oss att en sådan bana motsvarar en fri kropps rörelse så ligger det nära till hands att söka dylika rörelser som lösningar till en minimering av den negativa egentiden. Mer exakt så används inom SR formen

(12) $$S=-m\int\sqrt{1-v^{2}}\,dt$$

för verkan där $m$ betecknar objektets (vilo)massa. Ekv.(12) representerar den enklaste formen av en relativistisk invariant icke-trivial verkan. Genom verkan (12) kommer vi närmare en koppling mellan relativitetsteori och mått-teori eftersom verkan förekommer i kvantmekaniken genom fas-faktorn $\exp(iS/\hbar)$ (denna fas-faktor lyftes fram av Dirac och utvecklades senare av R. P. Feynman till vägintegralformalismen).

4. Einstein vs Poincaré

Som bekant framlade Henri Poincaré Reltativitetsprincipen före Einstein och visade bl a att transformationen (5)-(6), som han kallade för ’Lorentz transformation’, bildar en matematisk grupp. Ändå är det Einstein som av de flesta räknas som Relativtetsteorins upphovsman. En skillnad mellan Einstein och Poincaré har sagts vara att Poincaré var en ’fixare’ som nöjde sig med att försöka ’lappa’ ihop Lorentzs elektronteori. Enligt vetenskapshistorikern Peter Galison representerade Poincaré en teknologisk syn på vetenskapen och en sorts ’’reparative reason’’ medan Einstein sökte efter en överenstämmelse mellan teori och verklighet. Thibault Damour radar upp en imponerande räcka upptäckter av Poincaré som kan räknas till Relativitetsteorin men ändå är hans slutsats att Poincaré inte kan sägas ha skapat Relativitetsteorin såsom en ny fundamental ram för fysiken. Poincaré t ex fortsatte efter 1905 att hålla fast vid Lorentzs distinktion mellan sann tid (’le temps vrai’) och skenbar tid (’le temps apparent’). Enligt Poincarés synsätt skulle det således inte uppkomma någon verklig tidsskillnad i ’tvilling-paradoxen’. Det förefaller som om Poincaré tänkte sig att problemen i Lorentzs teori handlade om att fixa dynamiken och att han inte uppfattade saken som att Relativistetsteorin löste problemen genom att omgestalta kinematiken. Därtill understryker Damour att Poincaré i sina pre-Einstein-1905 artiklar fortfarande laborerar med effekter av ordningen $O(v)$ och verkar vara tveksam att acceptera att Lorentz-transformationerna håller exakt. Poincaré dog 1912 utan att någonsin verkat ha omfattat Relativitetsteorins djupgående betydelse såsom vi förstår (?) den idag. Ändå har Damour fog för påståendet att det hade, ifall ett nobelpris ha utdelats för Relatitivtetseorin före 1912, varit rättvist att dela det mellan Einstein, Lorentz och Poincaré.

5. Konstant acceleration

Ett viktigt specialfall inom den relativistiska kinematiken är konstant acceleration. Att ett objekt erfar konstant acceleration $a$ (i $x$-riktningen) i ett Minkowski-rum innebär att den under ett egentidsintervall $d\tau$ erfar en hastighetsökning $a\,d\tau$ jämfört med ett medföljande referenssytem. Använder man additionsteoremet (10) får vi för hastighetsökningen i ’laboratoriereferenssystemet’

(13) $$dv=\frac{v+a\,d\tau}{1+va\,d\tau}-v\approx(1-v^{2})a\,d\tau=(1-v^{2})^{3/2}a\,dt.$$

Detta kan skrivas som

(14) $$\frac{d}{dt}\left(\frac{dx}{d\tau}\right)=a.$$

Ekvationen (14) kan tolkas som ekvationen för ett objekt som påverkas av en konstant kraft $F=ma$, varför den relativistiska generaliseringen av Newtons lag blir (vilomassan betecknas med $m$)

(15) $$m\frac{du}{dt}=\frac{d}{dt}\left(\frac{du}{d\tau}\right)=F$$

med användning av den relativistiska definitionen av hastighet, $u=dx/d\tau$. Kraften $F$ i (3) är den kraft som erfars av objektet visavis ett temporärt medföljande inertialt referenssytem. Inför vi den relativistiska impulsen $p=mu$ kan (15) skrivas på den välbekanta formen $dp/dt=F$. Eftersom vi har identiskt

(16) $$\left(\frac{dt}{d\tau}\right)^{2}-\left(\frac{dx}{d\tau}\right)^{2}=1$$

kan vi nyttja parametriseringen

(17) $$\frac{dt}{d\tau} = \cosh(\phi(\tau))$$

(18) $$\frac{dx}{d\tau} = \sinh(\phi(\tau))$$

som insatt i (15) leder till $d\phi/d\tau=a$; dvs, den konstanta accelerationen har som lösning den hyperboliska banan

(19) $$x(\tau) = \frac{1}{a}\left(\cosh(a\tau)-1\right)+x_{0}$$

(20) $$t(\tau) = \frac{1}{a}\sinh(a\tau)$$

som ligger på en hyperbel $\left(x-x_{0}+1/a\right)^{2}-t^{2}=1/a^{2}$. Definierar vi energin $E$ sedvanligt som ’kraften gånger vägen’ erhåller vi för den hyperboliska banan

(21) $$E(t)-E(0)=\int_{0}^{t}F\,dx=m\left(\cosh(a\tau)-1\right)=m\left(\frac{1}{\sqrt{1-v^{2}}}-1\right)$$

vilket ger det relativistiska uttrycket för kinetisk energi som funktion av hastigheten $v$. Det relativistiska energibegreppet kan belysas genom att betrakta ett raketexempel som följer föregående härledning men i (13) skall vi nyttja impulskonservering istället. Nämligen, antag att raketens massa vid tidpunken $t$ är $m$ och att dess propulsionssystem slungar ut en massa $\Delta m$ med hastigheten $w$ så att raketens massa (sett ur raketens referenssystem) ändras med $dm$ under ett tidsintervall $dt$, då får vi för hastighetsändringen $dV$,

(22) $$m\,dV+w\,dm=0\Rightarrow dV=-w\frac{dm}{m},$$

som genom motsvarande resonemang som för (13) (med $a\,d\tau=dV$) ger i ’laboratoriereferenssystemet’

(23) $$dv=-\left(1-v^{2}\right)w\frac{dm}{m}\Rightarrow v=\frac{(m_{0}/m)^{2w}-1}{(m_{0}/m)^{2w}+1}$$

för hastigheten $v$, där $m_{0}$ betecknar raketens initialmassa då $v=0$ (för $w\ll 1$ närmar sig den sista delen i (23) K. Tsiolkovskys (1837-1935) klassiska raketekvation). En poäng här är att raketens mass-ändring $dm$ inte är lika med den massa $\Delta m$ som (accelereras i raketens motor och) slungas ut utan dessa är relaterade genom $dm={\Delta m}/\sqrt{1-v^{2}}$ vilket följer av energikonserveringen och (21). Einstein presenterade mass-energi formeln någon månad efter relativitetsartikeln fastän formeln (21) (för en elektron som accelererar i ett konstant elektriskt fält) redan ingår i relativitetsartikeln. Einstein var inte nöjd med ’beviset’ för mass-energi formeln och sökte i flera år efter ett generellt bevis; hans sista publicerade bevisvariant är från 1946. Numera vågar man kanske säga att gruppteorin har klarlagt massans roll i galileisk och relativistisk dynamik (se nedan).

6. Geometri och fysik

Fallet med konstant acceleration är också av intresse eftersom det leder till det icke-triviala problem att försöka konstruera ett global referens- och koordinatsystem för det accelererande objektet. Efter ekvivalensprincipens införande (Einstein 1907) så motsvarar detta uppgiften att konstruera ett globalt referenssystem i fallet med ett konstant homogent gravitationsfält. När man s.a.s. tittar i historiens bakspegel kan det förefalla som om utvecklingen av ART kunde ha tagit en helt annan fart ifall man först noggrannt studerat exemplet med konstant acceleration ur differentialgeometrisk och topologisk synvinkel. Detta är förstås ett anakronistiskt synsätt eftersom även dessa grenar av matematiken var delvis i sin linda. Även inom ART tog det t ex länge innan man förstod att skilja mellan äkta singulariteter och sådana som enbart berodde på ’olämpligt’ val av koordinatsystem (såsom i fallet Schwarzschild-radien). Einstein har själv påpekat att ett av de största hindren när han efter SR försökte utveckla ART var att han länge förbisåg skillnaden mellan koordinater som mer eller mindre godtyckliga matematiska konventioner och den intrinsiska geometrisk-fysikaliska innebörden. Einstein vägleddes i början av ’kovarians-principen’ enligt vilken fysikens ’lagar’ skall kunna formuleras på en koordinat-oberoende form. Emellertid, då Einstein i samarbete med Marcel Grossman undersökte möjligheten av en fältekvation av formen

(24) $$R_{\mu\nu}=\kappa T_{\mu\nu}$$

som förknipper geometrin (Riemann-tensorn $R_{\mu\nu\kappa\lambda}$) med materien (energi-impuls-tensorn $T_{\mu\nu}$ ), så var de till en början fångna av ett gravt matematiskt missförstånd. Nämligen, de antog att $R_{\mu\nu}=0$ implicerar att $R_{\mu\nu\kappa\lambda}=0$ (ett förhållande som endast gäller i två dimensioner); dvs, att Riemann-tensorn försvinner identiskt. Härav skulle det följa att ingen växelverkan kan förekomma eftersom $T_{\mu\nu}=0$ i rummet mellan materien (i vakuum) skulle implicera att därstädes är $R_{\mu\nu\kappa\lambda}=0$. Einstein konstruerade följaktligen ett sinnrikt argument kallat för ’hålargumentet’ för att bevisa att fysiken inte kan vara generellt kovariant! Även om Einstein korrigerade sitt misstag (själva argumentet är korrekt men frågan är vilka slutsatser man skall dra) råder det fortfarande delade meningar om vilken sorts fysikalisk innebörd man kan eventuellt tillmäta kravet på diffeomorfism-invarians. Problemet ansluter sig till frågan vad som menas med en punkt i rumtiden: givet två rumtids-mångfalder $M_{1}$ och $M_{2}$, kan vi identifiera punkter i $M_{1}$ med punkter i $M_{2}$? Einsteins lösning var ett tidigt exempel på insikten om att fysikaliskt meningsfulla storheter måste vara ’gauge-invarianta’ (i detta fall för gruppen av diffeomorfismer). Rumtidspunkterna har ingen objektiv realitet, endast ’koincidenser’ mellan partiklar kan tillskrivas objektiv verklighet. Hänvisning till koincidenser leder emellertid småningom till nya svårigheter genom kvantmekaniken och kvantfältteorin; nämligen, begreppet lokalisering är problematisk.

7. Symmetri II. No-interaction-theorem (NIT)

Vad innebär det att en teori är ’relativistiskt invariant’? Dagens fysiker har det i ryggmärgen att Lagrange-funktionerna skall vara relativistiskt invarianta. Kompletterar man Lorentz-transformationerna med translationer och rotationer erhåller vi Poincaré-gruppen $\mathcal{P}$. En märklig konsekvens som uppdagades under 60-talet är att invarians under Poincaré-gruppen för $N$-partikelsystem utesluter växelverkan; dvs, det enda fallet kompatibelt med ’manifest kovarians’ är en samling fria partiklar. Detta resultat går under namnet No-Interaction-Theorem (NIT) som kanske sällan tas upp i läroböcker. För Galilei-gruppen däremot kan man lätt konstruera icke-trivial växelverkan på basen av translationsinvarianta och rotationssymmetriska interaktionspotentialer. Men detta lyckas inte i det relativistiska fallet ifall vi kräver att partiklarnas banor $(x(t),t)$ i Minkowski-rummet skall i likhet med koordinat-systemen även Lorentz-transformeras (’manifest koviarians’, ’word-line condition’). Detta följer av att boost-generatorerna $K_{i}$ (som genererar Lorentz-transformationer) kommer att bero av dynamiken, de är inte rent kinematiska. Nämligen, eftersom Poincaré-gruppen föreskriver kommuteringsrelationerna för boost-generatorerna så sätter de därmed också villkor för dynamiken. Detta villkor visar sig vara så sträng att det endast kan uppfyllas för fria, icke-växelverkande partiklar. I Hamilton-dynamisk formulering utmynnar kravet på manifest kovarians i villkoret

(25) $$\{K^{j},x^{k}\}=x^{j}\{H,x^{k}\}$$

där $H$ betecknar Hamilton-funktionen. En nyckel-relation som tillsammans med (25) leder till NIT är $\{K^{j},H\}=P^{j}$ där $P^{j}$ betecknar generatorerna för translationerna. För fria partiklar kan (25) enkelt uppfyllas med $K^{j}=x^{j}H$. En annan intressant omständighet är att Poisson-klammer mellan två boost-generatorer ger en rotation (rotationsgeneratorer betecknas med $J$),

(26) $$\{K^{i},K^{j}\}=-\epsilon_{ijk}J^{k}$$

Detta leder till den s.k. Thomas-precessionen för t ex elektroner som ’kretsar’ kring en atomkärna.

Hur är det då möjligt att vi trots NIT kan ha ’relativistisk’ växelverkan? Den konventionella omvägen är att införa fält, av vilka det elektromagnetiska (EM) fältet $A_{\mu}$ (vektorpotentialen) är det primära exemplet (Faraday, Maxwell), som förmedlar växelverkan; d.v.s., partiklar växelverkar med fält istället för direkt med varandra genom potentialfunktioner. Emellertid finns det en intressant knorr när det gäller elektrodynamiken. Nämligen, det klassiska EM-fältet har inga egna frihetsgrader. Ekvationen (vi förutsätter bivillkoret $\partial_{\mu}A^{\mu}=0$, s.k. ’Lorentz-gauge’)

(27) $$\partial_{\mu}\partial^{\mu}A_{\nu}=4\pi J_{\nu}$$

som förknippar fältet ($A$) med materien (strömmen $J$) kan omvändas enligt

(28) $$A_{\nu}(x)=\int G(x-y)J_{\nu}(y)\,dy$$

genom en Greens funktion $G$ varigenom fältet $A$ kan elimineras ur teorin som formuleras direkt i term av partikeldata. Wheeler och Feynman påbörjade en dylik omformulering av elektrodynamiken (’absorber theory’) under mitten av 1940-talet vilken sedermera har utvecklats till ’action-at-a-distance electrodynamics’ med avståndsväxelverkan. A. O. Barut har nyttjat den för en omformulering (’self-field’ teorin) av kvant-elektrodynamiken liksom F. Hoyle och J. V. Narlikar vilka så sent som 1996 gav ut en lärobok i ämnet. Intresset för avståndsväxelverkan beror bl.a. på att den proberar fysikens teoretiska grunder samt att den ger nya synvinklar på renormaliseringsproblemet i kvantelektrodynamiken och självenergiproblemet i klassisk elektrodynamik. (Själva formuleringen kan kanska verka ’ful’ eftersom exempelvis gauge-teori-aspekten verkar att hamna i skymundan.) Problemkomplexet anknyter också till Bohms program för en ontologisk tolkning av kvantmekaniken. Härvidlag tycks det råda en förvirring beträffande huruvida det finns en relativistisk Bohm-formulering eller ej. Om man som Bohm inför en partikel-ontologi för kvantmekaniken så är det klart att vi erhåller en icke-lokal teori (t ex EPR-situationen) vilken också var en av Bohms poänger. NIT-resultatet antyder också att det vore överraskande ifall formuleringen skulle leda till en manifest kovariant teori. Däremot är formuleringen relativistisk kovariant i den meningen att observablerna statistiskt sett uppfyller kovarianskravet. Således, relativistisk kovarians är därmed faktiskt mer relativ än absolut i Bohms formulering och teorin är öppen för situationer med ett ’överskridande’ av relativitetsteorin och kvantmekaniken där s.a.s. icke-kovarians kan bli observerbar. I kvantfältteori möter man problemet med partiklar som ’skapas’ och ’förintas’ vilket verkar vara svårt att förena med en fundamental partikel-ontologi. I standardkvantmekaniken (J. v. Neumann) förblir å andra sidan ’vågkollapsen’ ett prekärt problem om man vill beskriva den med en kovariant dynamik.

8. Symmetri III. Begreppet massa

Idag klassifierar vi partiklar i term av massa, spin och helicitet som bygger på representationer av Poincaré-gruppen. Den definitiva framställningen av detta klassifikationssystem är E. P. Wigners artikel från 1939 om vilken Sternberg har anmärkt: ’’It is difficult to overestimate the importance of this paper, which will certainly stand as one of the great intellectual achievements of our century. It has not only provided a framework for physical research for elementary particles, but has also had profound influence on the development of modern mathematics, in particular the theory of group representations.’’ Wigners arbete var kulmineringen på en serie arbeten bl.a. av Majorana, Proca, Klein, Murray, Weyl, von Neumann och Dirac. Wigner ger speciellt erkännande åt Dirac: ’’The subject of this paper was suggested to me as early as 1928 by P. A. M. Dirac who realized even at that date the connection of representations with quantum mechanical equations. I am greatly indebted to him also for many fruitful conservations about this subject, especially during the years 1934/35, the outgrowth of which the present papers is ’’ (Wigner 1939, s. 156.). Dirac har också senare betonat att relativistisk dynamik (’klassisk’ eller kvantum) handlar om representationer av Poincaré-gruppen; problemet gäller att finna nya dynamiska system vars observabler satisfierar Poincaré-algebrans kommuteringsrelationer. Classical dynamics (1974) av Sudarshan och Mukunda är ett prominent exempel på en tillämpning av detta program både för relativistisk och galileisk dynamik och följande utläggning är inspirerad av detta.

En kanonisk (symplektisk) realisering av Galilei-gruppen $\mathcal{G}$ (uppspänd av rotationer, rums- och tidstranslationer, samt Galilei-transformationer av typ Ekv. (1)-(2)) innebär att Lie-gruppen $\mathcal{G}$ är realiserad såsom kanoniska transformationer på ett fasrum $M$. Varje element $g$ i $\mathcal{G}$ motsvaras av en kanonisk transformation $\Phi_{g}:M\rightarrow M$ sådan att $\Phi_{g}\circ\Phi_{h}=\Phi_{gh}$; d.v.s. den definierar en representation av Galilei-gruppen $\mathcal{G}$ på gruppen av kanoniska transformationer, Kan$(M)$, som vi här kan definiera som gruppen av diffeomorfismer över $M$ vilka lämnar Poisson-klammern (PK) invariant. Denna representation inducerar vidare en representation av Lie-algebran $L(\mathcal{G})$ på Lie-algebran av $\mbox{Kan}(M)$ vilken sammanfaller med mängden av Hamiltonska vektorfält på $M$; d.v.s., vektorfält $X_{F}$ som alstras av funktioner $F:M\rightarrow\mathbf{R}$ genom $X_{F}f=\{f,F\}$ för en godtycklig reell funktion $f$ på $M$ ( $Xf$ betecknar derivatan av $f$ i riktningen $X$: $Xf=df(X)=X^{i}\partial_{i}f$). Givna två element $a$, $b$ i $L(\mathcal{G})$ som motsvaras av generatorerna $F_{a}$ och $F_{b}$, då har vid det generella sambandet

(29) $$\{F_{a},F_{b}\}=F_{[a,b]}+C(a,b)$$

där $F_{[a,b]}$ betecknar en generator motsvarande Lie-produkten $[a,b]$ av $a$ och $b$ i $L(\mathcal{G})$. $C(a,b)$ är en bilinjär funktion, en sorts ’integrationskonstant’ och ett exempel på en kohomologi. Genom omdefiniering av generatorer (genom att exempelvis addera konstanter) kan man försöka eliminera antalet ’integrationskonstanter’. Det intressanta är att för Galilei-gruppen $\mathcal{G}$ (i motsats till fallet för Poincaré-gruppen) återstår dock ett element som inte går att eliminera, nämligen $M$ i

(30) $$\{P_{i},G_{j}\}=-\delta_{ij}M.$$

Här står $P_{i}$ för generatorn av translationer längs $x_{i}$-axeln, och $G_{i}$ för generatorn av Galilei-transformationen i dito riktning. Gruppen har alltså en icke-trivial kohomologi parametriserad av $M$ som kallas ’massa’ (Souriau 1970). Generatorn av tidstranslationer betecknas med $H$ (Hamilton-funktion) och dess enda icke-triviala PK är

(31) $$\{G_{i},H\}=P_{i}$$

På basen av PK-relationerna kan man visa att

(32) $$C=\mathbf{P}^{2}-2MH$$

är en Casimir-invariant (kommuterar med alla element). Ekv (32) kan skrivas på en mer bekant form

(33) $$H=\frac{\mathbf{P}^{2}}{2M}+\mbox{konst.}$$

som är den icke-relativistiska Hamilton-funktionen för en fri partikel med ’massan’ $M$. Motsvarande undersökning kan göras för Poincaré-gruppen $\mathcal{P}$. Om man använder 4-vektorbeteckningen och sätter $P^{0}=H$ (och använder metrikkonventionen $(+---)$) så kan den första Casimir-invarianten skrivas

(34) $$C_{1}=P_{\mu}P^{\mu}=M^{2}$$

som omvänt implicerar en Hamilton-funktion

(35) $$H=\sqrt{\mathbf{P}^{2}+M^{2}}.$$

Jämför vi den relativistiska versionen (35) med (33) genom att utveckla den förra i serie av $\mathbf{P}^{2}$ då $\mathbf{P}^{2}\ll M^{2}$ ser vi att för relativistisk symmetri är den additiva konstanten i (33) inte längre godtycklig utan ges av $M$ (’$Mc^{2}$’). Således, relativistisk symmetri leder till att ’grundenerginivån’ är fixerad till värdet $E_{0}=Mc^{2}$. Märk även att medan massan är ett element i Galilei-algebran, är den enbart en konstant i det relativistiska fallet.

Jammer (1999) återvänder upprepade gånger till ’mysteriet’ varför ljusets hastighet $c$ figurerar i mass-energi formeln; bygger $E_{0}=Mc^{2}$ via någon sorts omväg på elektrodynamiken? Dock, SR handlar om en symmetrisering mellan rummet och tiden, varför det måste finnas en konstant ’$c$’ som förknippar $x$- och $t$-dimensionen och som gör att vi kan jämföra $\Delta x$ med $\Delta t$. Det är elektrodynamiken som (’anakronistiskt’) ärver denna konstant genom att teorin formuleras såsom kompatibel med relativistisk kinematik. Galilei-symmetrin som har den enkla måttlinjen $t$ = konstant (se avsnitt 2) undviker en sammanblandning av rum och tid, medan relativistisk symmetri har måttlinjen (4) vilken fodrar en konversionsfaktor mellan rum och tid. Mer korrekt vore kanske att säga att det på abstrakt nivå inte finns någon uppdelning i rum- och tidsdimension, det är vi som inför $c$ som gör denna uppdelning (i t ex meter vs sekund). Aristoteles som ryggade tillbaka inför att dividera kvantiteter med olika enheter (såsom längd/tid) kanske skulle ha känt sig mera hemmastadd i abstrakt relativistisk dynamik utan $c$.

9. Tid och relativitet

SR har självfallet djupt påverkat senare filosoferanden kring ’tidens väsen’. Den har inte löst några av tidens filosofiska problem, snarare förändrat perspektiven och gett upphov till nya frågor. Många har i SR funnit stöd för en statisk uppfattning (’tenseless time’) kontra en dynamisk uppfattning (’tiden som flödar’, ’tensed time’) av tiden. Sett ur Minkowski-rum perspektiv är allting som hänt och händer redan fixerat i rumtiden. Einstein själv verkar ha varit benägen att tolka tiden statiskt, där upplevelsen av tiden som flödar är en sorts ’illusion’. Självfallet är inte SR nödvändig för att uppfatta verkligheten som fixerad i rumtiden, men efter SR och Minkowski går det inte längre att undvika att uppfatta verkligheten i term av rumtiden. Många filosofer och anhängare av statisk tid har inspirerats av SR, som t ex Michael Lockwood. Lockwood har tidigare tillsammans med David Deutsch utrett de logiska möjligheterna för tidsresor. Lockwood (2005) går igenom hela galleriet med tidens pil, entropi, statisk kontra dynamisk tid, kvantgravitation, tidresor, osv, (Wheeler-Feymann teorin avfärdas f.ö. som ”a dead duck”) men kanske de intressantaste anmärkningarna hittas mot slutet av boken. I fysiken (dess matematiska modeller) representeras ’tiden’ ofta (åtminstone lokalt) som en parameter $t$, men det som intresserar oss här är hur den subjektiva tiden, upplevelsen av tiden som ett flöde, hänger ihop med den fysiska tiden $t$. Lockwood återvänder härvidlag till Everetts många-världars tolkning av kvantmekaniken. Medvetandet förknippas med en speciell medvetande-bas $|\alpha_{i}\rangle$ i en Everett-dekomposition av universums vågfunktion $|\Phi\rangle$,

(36) $$|\Phi\rangle=\sum|\alpha_{i}\rangle\otimes|\beta_{i}\rangle.$$

Nu-upplevelsen (space-time-actuality) sägs uppstå då $|\alpha_{i}\rangle$ motsvarar en dekoherensbas, vilket hos Everett antagligen motsvarar de s.k. minnes-tillstånden (memory states), som har klassisk prägel. På neurofysiologisk nivå hänvisar Lockwood till teorierna om ’thalamocortical oscillations’ och en form av ’cortical phase locking’. Således, tidsmedvetandet kan uppdelas i ’specious presents’ (subjektiva ’tidskvantum’, en sorts minsta tidsupplevelse som uppfattas som en helhet, t ex observationen av ett stjärnfall på himlen) som betingas av att speciella neuroner i thalamus oskillerar i fas med varandra (en sorts koherent tillstånd). När dessa koherenta tillstånd bryter samman och ersätts av nya, stegar s.a.s. medvetandet fram i tiden (en tanke/förnimmelse ersätts av en annan tanke/förnimmelse).

Del II Kvantrum och SR-modifikationer

10. Dubbel speciell relativitet (DSR)

På senare tid har det lanserats modifikationer av SR under den samlande beteckningen ’’double special relativity’’ (DSR) där man uppfattar ljushastigheten $c$ som invariant men tillför också ytterligare en längd-invariant, alternativt mass- eller impuls-invariant. Motiveringen är att Planck-längden $L_{P}=\sqrt{G\hbar/c^{3}}$ ($\approx 10^{-35}$ m, eller Planck-massan $M_{P}=\sqrt{\hbar c/G}\approx 10^{-8}\,\mbox{kg}\,\approx 10^{19}$ proton-massor), som karaktäriserar en hypotetisk kvantgravitationsregim, borde vara densamma för alla observatörer och inte påverkas av Lorentz-Fitzgerald kontraktionen: ”all observers agree that there is an invariant energy scale, which we take to be the Planck scale $E_{P}$” (Magueijo & Smolin, 2001). Denna motivering som sådan verkar ganska tunn; snarare handlar helt enkelt om antagandet att ’Planck-nivå’ effekter fenomenologiskt förväntas yttra sig i en modifikation av t ex Lorentz-transformationerna. En ansats bygger på en ändring av den relativistiska ’dispersionsrelationen’ (Magueijo & Smolin 2002),

(37) $$E^{2}f_{1}(E,\lambda)^{2}-\mathbf{p}^{2}f_{2}(E,\lambda)^{2}=m^{2}.$$

$\lambda$ betecknar en karaktäristisk längdparameter som antas vara av storleksordningen $L_{P}$, $\lambda\approx L_{P}$. För $f_{1}\neq f_{2}$ erhåller vi s.k. ’variable speed of light’-teorier (VSL) där ’hastigheten’ $v=dE/dp$ för fotoner ($m$ = 0) kommer att bero av energin (eller frekvensen) vilket är av ett visst intresse inom astrofysiken; nämligen, en VSL-effekt skulle kunna skönjas som en frekvensberoende tidsfördröjning hos fotoner från gammakällor. I ett enkelt exempel på DSR modifieras Lorentz-transformationer $\Lambda$ verkande på momentum-rummet enligt

(38) $$U^{-1}(p_{0})\,\Lambda\,U(p_{0})$$

(39) $$U(p_{0})=\exp(\lambda p_{0}D)$$

med dilatationsoperatorn

(40) $$D=p_{\mu}\frac{\partial}{\partial p_{\mu}}$$

Transformationen $U$ hänger ihop med funktionerna $f_{1}$ och $f_{2}$ i (37) genom

(41) $$U(p_{0},\mathbf{p})=\left(f_{1}(E,\lambda)p_{0},f_{2}(E,\lambda)\mathbf{p}\right).$$

Förutsatt att $|\lambda p_{0}|<1$ (garanterar att $U(p_{0})$ konvergerar) har vi

(42) $$U(p_{0})p_{\mu}=\frac{p_{\mu}}{1-\lambda p_{0}}.$$

Följaktligen får vi för en ’boost’-transformation längs $z$-axeln i $(p,E)$-rummet

(43) $$\tilde{p}_{0} = \frac{\gamma(p_{0}-vp_{z})}{1-\lambda(1-\gamma)p_{0}-\lambda\gamma vp_{z}}$$

(44) $$\tilde{p}_{z} = \frac{\gamma(p_{z}-vp_{0})}{1-\lambda(1-\gamma)p_{0}-\lambda\gamma vp_{z}}.$$

Magueijo och Smolin kallar (43)-(43) för Fock-Lorentz transformationer eftersom de (i rumtids-version) redan lanserades av V. Fock i ett försök att modifiera Lorentz-transformationer för kosmologiska avstånd. DSR-teorier bygger på en modifiering av Lorentz-boost operatorerna som i föregående fall motsvarar (i energi-momentum rummet)

(45) $$\tilde{K}^{i} = U^{-1}(p_{0})K^{i}U(p_{0})=K^{i}+\lambda p^{i}D$$

(46) $$K^{i} = p^{i}\frac{\partial}{\partial p_{0}}-p_{0}\frac{\partial}{\partial p_{i}}.$$

Enda kommutator som ändras i Poincaré-algebran är

(47) $$[\tilde{K}^{i},P^{j}] = P^{0}\delta_{ij}+\lambda P^{i}P^{j}\,,$$

(48) $$[\tilde{K}^{i},P^{0}] = P^{i}+\lambda P^{i}P^{0}\,,$$

som reduceras till de traditionella formerna då $\lambda=0$. Ekv (45)-(46) är ett enkelt exempel på en s.k. deformation av Poincaré-algebran som de senaste två decennierna studerats under namnet av $\kappa$-Poincaré algebran. För transformationerna (38)-(39) erhåller vi följande invariant

(49) $$m^{2}=\frac{p^{2}}{\left(1-\lambda p_{0}\right)^{2}}\quad(p^{2}\equiv p_{\mu}p^{\mu}),$$

som definierar ’massan’ $m$. Identifierar vi ’energin’ enligt $E=p^{0}$ följer relationen

(50) $$E=\frac{\gamma m}{1+\lambda\gamma m},$$

för kinetisk energi för en partikel genom att transformera m.h.a. (43) mellan partikelns referenssystem ($p_{z}=0$) och ’laboratoriet’. Ekv (50) innebär att energin begränsas genom $E<1/\lambda\approx E_{P}$ (Planck-energin). En idé är att detta inför en energi cut-off som i princip kan eliminera divergenser i kvantfälteorier. En annan slutsats är att den modifierade Poincaré-symmetrin gäller endast för den ’sub-Planckiska’ regimen. Detta kan verka motsägelsefullt eftersom makroskopiska kroppar antas bestå av partiklar med $E<E_{P}$ men ändå förmodas satisfiera de konventionella SR-transformationerna. Problemet med att massan begränsas av Planck-massan brukar hänvisas till som ’the soccer-ball problem’ (Amelino-Camelia). En tanke är att för sub-Planck partiklar måste vi också modifiera summeringsreglerna för impuls och energi för vilka Magueijo och Smolin (2002) föreslår en icke-linjär summering (betecknad $\oplus$)

(51) $$\frac{p_{i}^{(tot)}}{1-\frac{\lambda}{N}p_{0}^{(tot)}}=\sum_{k=1}^{N}\frac{p_{i}^{(k)}}{1-\lambda p_{0}^{(k)}}\equiv p_{i}^{(1)}\oplus\dots\oplus p_{i}^{(N)},$$

där $p_{i}^{(tot)}$ betecknar energi-impulsen för en kropp sammansatt av $N$ partiklar. I transformations-formlerna (43)-(44) för $p_{i}^{(tot)}$ ersätts $\lambda$ med $\lambda/N$ vilka därför närmar sig Lorentz-transformationerna för stora $N$. Dessa egendomliga summerings- och transformationsregler som beror på hur man uppdelar en kropp i icke-sammansatta ’partiklar’ antyder på principiella problem med denna typs DSR. H. Bacry har utgått från $\kappa$-Poincaré-algebra med relationen

(52) $$P_{0}=2\kappa\sinh\left(\frac{\tilde{P}_{0}}{2\kappa}\right).$$

När parametern $\kappa\rightarrow\infty$ återfår vi $P_{0}=\tilde{P}_{0}$. $P_{0}$ uppfattas som en klassisk additiv energi-parameter medan $\tilde{P}_{0}$ står för den fysikaliska energin. Således, en galaxs massa $M$, som består av $N$ stjärnor var och en med massan $m$, bestäms enligt Bacry av relationen

(53) $$\sinh\left(\frac{M}{2\kappa}\right)=N\sinh\left(\frac{m}{2\kappa},\right).$$

varav följer att $M<Nm$; d.v.s., ’summan’ är mindre än delarna. Genom att anta att $\kappa\approx 10^{11}$ solmassor (motsvarar en typisk galax) anser Bacry att man kan förklara och avfärda ’’the dark matter affair’’ även om tankegången inte verkar helt solklar. I Bacrys version blir deformationerna nu istället endast märkbara i kosmologiska sammanhang för galaktiska system medan i Magueijo-Smolin-teorin effekterna gällde den sub-Planckska regimen. Det kan verka aning långsökt att modifiera SR för kosmologiska skalor eftersom gravitationen dominerar på denna nivå och vi borde övergå till ART.

Ett centralt problem med deformerade Poincaré-algebran är att de formulerats för momentum-rummet. Det finns ingen automatisk koppling till Minkowski rumtiden. Detta hänger ihop med att det saknas enhetliga principer för fysikaliska tolkningar av de algebraiska schematan. Således, när vi tidigare hänvisade till ’hastigheten’ $v=dE/dp$ i samband med (37) så hade vi ingen grund för att identifiera detta uttryck med hastighet i den ’vanliga’ meningen $v=dx/dt$. Den kanske mest systematiska ansatsen på att förbinda momentumrummet och rumtiden baseras på teorin för kvantgrupper (icke-kommutativa Hopf-algebran) som upprättar en sorts dualitet mellan $\kappa$-Poincaré-algebra och $\kappa$-Minkowski rumtid. En kanske mer ’fysikalisk’ koppling har gjorts av Magueijo, Smolin, m. fl. Nämligen, utgångspunkten är att teorin skall återge planvågslösningen $\exp(ip_{\mu}x^{\mu}/\hbar)$ för fria partiklar och behålla uttrycket för den invarianta fasen $p_{\mu}x^{\mu}/\hbar$. Detta implicerar via (37) en sorts dual energiberoende rumtidsmetrik av formen

(54) $$ds^{2}=\frac{dt^{2}}{f_{1}(E,\lambda)^{2}}-\frac{d\mathbf{x}^{2}}{f_{2}(E,\lambda)^{2}},$$

som motsvarar en dual avbildning till (41) given genom

(55) $$U(x)=\left(\frac{t}{f_{1}(E,\lambda)},\frac{\mathbf{x}}{f_{2}(E,\lambda)}\right).$$

En konsekvens är att den relativistiska ’egentiden’ $\tau$ (11) nu kommer att bero på partikelns energi,

(56) $$\Delta\tau=\sqrt{1-v^{2}}\,\Delta t\,\frac{f_{1}({E}_{0},\lambda)}{f_{1}(\tilde{E}_{0},\lambda)}=\sqrt{1-v^{2}}\,\Delta t\left(1+(\gamma-1)\lambda E_{0}\right)^{-1},$$

där $\tilde{E}_{0}$ betecknar den transformerade (enligt (43)-(44)) vilo-energin $E_{0}$. ’Tvilling-paradoxen’ i denna version leder till att tidsdifferensen mellan tvillingarna också kommer att bero på deras massa och uppenbarligen går den tyngre tvillingens klocka en aning långsammare. En principiell följd av (56) är att två partiklar med olika energier enligt (54) kan vara associerade med skilda metriker vid en och samma punkt $(t,x)$ (Magueijo & Smolin har av denna anledning kallat (54) för en ’regnbågsmetrik’, ’rainbow metric’). ”Thus, quanta of different energies see different classical geometries” (M&S, gr-qc/0305055). Detta har t ex tolkats som så att varje partikel definierar ett eget momentum-beroende referenssystem som innebär att vid jämförelse mellan två referenssystem måste man förutom den relativa hastigheten (Lorentz) också ta hänsyn till partiklarnas momentum. Dylika överläggningar har föranlett Magueijo och Smolin att hävda att frågan om den ’rätta’ duala rumtiden till momentum-rummet ”is the wrong question to ask and that, instead, there is no single classical spacetime geometry when effects of order $L_{P}$ are taken into account. Instead, we propose that classical spacetime is to leading order in $L_{P}$ represented by a one parameter family of metrics, parametrized by the ratio $E/E_{P}$ (…) This may seem nonsensical if one regards the geometry of spacetime as primary. However, in the currently well studied theories of quantum gravity, including loop quantum gravity and string theory, the classical geometry of spacetime is not primary. Rather, it emerges as a low energy coarse grained description of a very different quantum geometry” (ibidem). Detta ’emerges as …’, borde man inflika, är tillsvidare närmast en from förhoppning. Smolin, som är en av de främsta proponenterna för ’loop-gravity’, brukar understryka vikten av teorins bakgrundsoberoende; d.v.s., den får inte förutsätta någon a priori metrik, och hans mer generella slutsats härav är att teorin inte längre kan leva på någon mångfald ... ’’what is left is only algebra, representation theories of algebras, and combinatorics’’. Som sådan verkar detta vara en något anemisk idé och igen saknar man en vägledande fysikalisk tanke eller princip. Liksom Wheelers dictum ”it all comes from higgledy-piggledy” förefaller det åtminstone inte tillsvidare ha transmuterats till någon genomgripande fysikteori.

11. Kvantrum

Variationerna på temat deformerade Poincaré-algebran är intressanta ur den synvinkeln att ifall en konsistent kvantgravitation-teori är möjlig så kan DSR-teorier och liknande ge vinkar om diverse sorts approximationer till den ’fullständiga teorin’. En modell som i detta sammanhang verkar ofta återupptäckas av forskare är det veterligen första förslaget till en kvantiserad rumtidsteori som lades fram av Hartland S. Snyder, elev till J. R. Oppenheimer (Snyder och Oppenheimer var f.ö. de första att presentera ett scenario för hur ett svart hål bildas genom en implosion av en tryckfri vätska i ett gemensamt arbete i Phys. Rev. 56, 455-459, 1939). Under 30- och 40-talet inspirerades arbeten kring rumtids-kvantisering av tanken att man på detta sätta skulle kunna åtgärda divergensproblemen i kvantfältteorierna. ”We hope that the introduction of such a unit of length [parametern $a$ nedan] will remove many of the divergence troubles in present field theory’’, anmärker Snyder i inledningen till sin artikel. I och med att renormaliseringstekniken utvecklades (Feynman, Dyson, Tomonaga, Schwinger, Bethe, m fl) bortföll denna motivering och arbeten på rumdtidskvantiseringar stannande mer eller mindre av. Divergensproblemen inom kvantgravitation och utveckligen av icke-kommutativ geometri har emellertid återupplivat intresset för dylika teorier (vore intressant att följa upp hur citationskurvan för Snyders artikel utvecklats med tiden). En tämligen direkt procedur för att erhålla en icke-kommutativ geometri är att tolka koordinaterna $x^{i}$ som rotationsoperatorer i ett utvidgat rum. Detta är vad Snyders gör genom att uppfatta koordinaterna som hermitska operatorer, vars egenvärden motsvarar de mätbara storheterna (”possible results of measurements”), genom att utgå från den reella kvadratiska formen

(57) $$-\eta^{2}=\eta_{0}^{2}-\eta_{1}^{2}-\eta_{2}^{2}-\eta_{3}^{2}-\eta_{4}^{2}\,,$$

som för konstant $\eta$ beskriver ett 4-dimensionellt de Sitter-rum. Koordinaterna $x^{\mu}$ tolkas då som differentialoperatorer av formen (användande metriken $h=\mbox{diag}(1,-1,-1,-1,-1)$ och $\eta_{\alpha}=h_{\alpha\beta}\eta^{\beta}$)

(58) $$x^{\mu}=ia\left(\eta^{\mu}\frac{\partial}{\partial\eta_{4}}-\eta^{4}\frac{\partial}{\partial\eta_{\mu}}\right)\quad(\mu=0,1,2,3),$$

med $a$ som ”the natural unit of length”. För dessa operatorer får vi

(59) $$[x^{\mu},x^{\nu}] = \frac{ia^{2}}{\hbar}L^{\mu\nu}\quad\mbox{med}$$

(60) $$L^{\mu\nu} \equiv i\hbar\left(\eta^{\mu}\frac{\partial}{\partial\eta_{\nu}}-\eta^{\nu}\frac{\partial}{\partial\eta_{\mu}}\right).$$

För $\mu$ = 1, 2, 3 har $x^{\mu}$ således formen av en rotationsoperator med egenfunktioner av formen $e^{im\phi}$ som därför implicerar egenvärdena $ma$, för $m\in\mathbf{Z}$; d.v.s., multipler av längdenheten $a$. För tidsoperatorn $x^{0}$ däremot har vi en ’boost’-typ operator som inte leder till någon motsvarande ’kvantisering’ av tiden. Att ’tiden’ här tack vare pseudometriken istället får ett kontinuerligt spektrum kan måhända antyda en poäng med att ’tiden’ skiljs ut med sitt speciella förtecken i metriken. Kvantiseringen av rumtiden verkar således implicera en asymmetri, diskret vs kontinuerlig, mellan rum och tid som inte direkt återfinns i SR. För impulsvariablerna valde Snyder (ett av många matematiskt rimliga alternativ) formen

(61) $$p^{\mu}=\frac{\hbar}{a}\frac{\eta^{\mu}}{\eta^{4}},$$

vilket är förenligt med den konventionella relationen $L^{\mu\nu}=x^{\mu}p^{\nu}-x^{\nu}p^{\mu}$ och ekv (60). Från (61) följer t ex kommuteringsrelationen

(62) $$[x^{1},p_{1}]=i\hbar\left\{1+\left(\frac{a}{\hbar}\right)^{2}p_{1}^{2}\right\}.$$

Ekv (62) implicerar i sin tur en osäkerhetsrelation av typen (som numera går under beteckningen ’generalized uncertainty relation/principle’, GU)

(63) $$\Delta x\Delta p\geq\frac{\hbar}{2}\left\{1+\left(\frac{a}{\hbar}\right)^{2}{\langle p^{2}\rangle}\right\},$$

som bl a aktualiserats inom strängteorin. (Mer exakt borde vi för (63) ha tagit kvadratroten av medelvärdet av kvadraten av högra ledet i (62), $\sqrt{\langle(\dots)^{2}\rangle}$.) Ekv (63) innebär vidare att

(64) $$\Delta x\approx\frac{\hbar}{2}\left\{\frac{1}{\Delta p}+\left(\frac{a}{\hbar}\right)^{2}\Delta p\right\}.$$

Minimerar vi högra delen i (64) visavis $\Delta p$ får vi olikheten $\Delta x>a$ (minimivärdet motsvarar $\Delta p=\hbar/a$) vilket åter visar att $a$ karaktäriserar en sorts minsta mätbara längdenhet hos rummet.

I en uppföljande artikel formulerade Snyder Maxwells ekvationer i denna modell för kvantrumtid och antydde att Diracs, Procas och Kleins ekvationer kunde behandlas analogt, men detta projekt förefaller ha avbrutits. (Snyders sista vetenskapliga publikation i Physical Review är från år 1955.) Sju år senare publicerar Hellund och Tanaka en artikel baserad på en variation av Snyders modell där de bl a uppmärksammar relationen (63) och undersöker Dirac-ekvationen och möjligheten av lösningar som ger ’time-localized states’. De senaste åren kan utvecklingen sägs ha fortsatt i form av fält-teori på icke-kommutativa rum. Ett enkelt sätt att införa icke-kommutativitet är att för klassiska kommutativa koordinater $x^{i}$ definiera koordinatoperatorer

(65) $$\hat{x}^{i}=x^{i}-\frac{1}{2\hbar}\Theta^{ij}p_{j},$$

där $p_{j}=-i\hbar\partial/\partial x^{j}$ och $\Theta$ är en konstant antisymmetrisk matris. Av (65) följer att

(66) $$[\hat{x}^{i},\hat{x}^{j}]=\Theta^{ij}.$$

Calmet (2005) argumenterar i omvänd riktning; givet (66) så kan vi införa kommuterande koordinater $x^{i}$ via (65).

12. Avslutning

I detta skede, mer än 100 år efter publiceringen av SR, kan vi konstatera att Relativitetsteorin är mer befäst än någonsin. Spekulationer om avvikelser från SR har förblivit blott spekulationer. Som antytts återstår dock många fundamentala problem inom fysiken som kan ha konsekvenser för SR. På det teoretiska området kan emellertid skönjas en sorts utmattning. ’Sträng-teorins’ 20-åriga ökenvandring har inte verkat föra oss närmar det förlovade landet som skulle bl a klara upp kvant-gravitationen. Men liksom tidigare under historiens gång kan den förlösande insikten komma närsomhelst från ett oväntat håll.